SNART SMÄLLER DET!

lite fel bild kanske....

Den här är lite mer passande.

Bilden av brunbrända ben, vita klänningar som fladdrande flaggor i vinden. Pojkar stiligt klädda i kostym och självklart mössan i högsta hugg. Ungdomar som i lycklig förvirring hoppar och skriker på flak runt om i stan,rusigt lyckliga över att äntligen ha avslutat ännu ett kapitel i sina liv. 

Den här bilden har fastnat i mitt huvud, den har verkligen fastnat och det är det enda jag ser, hör och känner dagligen.

Det är helt galet jag är snart klar det är 8 riktiga skoldagar kvar, snart är det bal och sen smäller det!

Det är konstigt att jag alltid lyckas! Varje morgon är det samma sak. Väckarklockan sätter igång med sitt skrikiga ringande för tjugofjärde gången och jag sätter mig yrvaket upp, med håret på ändan i ren panik.

Samma tanke som varje morgon poppar upp, NEJ! HELVETE! 

Jag skulle stått färdigduschad, påklädd och mätt framför dörren redo att gå till bussen för en si sådär femton minuter sen

.Denna morgon är självklart inget undantag.

Snooz knappen på väckarklockan är min värsta fiende. Man borde leta upp den som uppfann helvetes-knappen och kasta en väckarklocka i huvudet på honom.

När jag väl kommer upp efter att ha slösat tjugo minuter på att vara irriterad på att jag aldrig lyckas komma upp i tid, kan jag se fram emot ännu en dag när jag kommer se ut som ett mörbultat troll hela dagen. Det är konstigt att man inte skrämmer iväg klasskamraterna när man som vanligt kommer in i klassrummet iklädd det som låg närmast i farten på väg till bussen, som antagligen inte är så matchande och knappast moderiktigt.

Att jag varje morgon kommer in springandes iklädd min skogsmulle utstyrsel, skrikandes förlåååååt och hasplar ur mig en  lika dålig ursäkt som dagen innan gör ju inte saken bättre. Antar att dom börjar bli vana! 

Hade det inte varit för den här jävla snooz knappen hade mitt liva varit mycket enklare.

Här kommer den färdiga versionen av novellen jag skrev om i ett tidigare inlägg, inte korrekturläst så det går utan tvekan att hitta fel här och där men det får ni leva med! 

Jag vänder upp och ner på lådan så att innehållet sprids framför mig på golvet.

Minnen, det är precis vad lådan innehåller, saker som jag varken vill eller kan glömma.Jag får inte längre en klump i halsen, det bränner heller inte heller bakom ögonlocken varje gång jag påminns, kanske har jag lärt mig att leva med det som hände? Antagligen har även dessa känslor sakta men säkert bedövats och blivit svåråtkomliga.Det blåser till från det öppna fönstret i min lilla lägenhet och fotografierna som ligger framför mig på golvet blåser iväg åt olika håll i rummet.Det enda som ligger kvar är bilden på dig.

Jag tar upp fotografiet, stänger fönstret och går sedan och sätter mig tillrätta i en fåtölj. En sorgsenhet sprider sig i hela kroppen och klumpen i magen kommer tillbaka när jag ser de underbart klarblåa ögonen på bilden.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg dig, hur många år som än passerat är bilden lika klar.Det var på bryggan vid sjön nedanför vårat nyköpta hus.Det var högsommar, kläderna satt som blöta disktrasor mot kroppen, värmen var tryckande.Jag tog på mig badkläder och tog grusvägen ner för kullen från vårat hus ner till sjön.Gräsplätten ovanför den lilla sandstranden, så liten att den knappt är värd att kallas sandstrand var fullproppad av svettiga soldyrkare och barnfamiljer.Jag fick sicksacka mellan de små filtlägren för att komma ner till bryggan där barnen trängdes och tävlade om vem som kunde skvätta mest när de hoppade i . Samtidigt som någons förälder stod en bit längre bort och skrek att de skulle ta det lugnt.Där mitt i allt kaos stod du och tre andra killar. Det var bara dig jag såg.Det enda jag kunde se var glittrande ögon, solbränd hud och ett stort leende innan allt blev mörkt, blött och kallt.Jag hade fått en knuff och fallit pladask.Det första jag såg när jag chockat kom upp till ytan var en utsträckt hand,. Jag tittade förundrat på handen innan jag vaknade till och tittade upp och såg att det var han. Han med dom isblå ögonen som sträckte ut handen för att hjälpa mig upp på bryggan igen. Samtidigt passade han på att presentera sig, Dennis, han hette Dennis.Istället för att ta hjälp av honom att komma upp tog jag tag i hans hand och drog tag allt vad jag hade så att även han plumsade i vattnet.Med ett mycket förvånat men ändå roat ansiktsutryck kom han upp till ytan.Efter den dagen var vi oskjilaktiga. 

”Kom igen, trampa fortare!” Jag satt på packet hållaren på Dennis svarta cykel”Fortare” sa jag igen och kände vinden i håret medans du  skrattade och ökade farten ytterligare. Vi var på väg ut på ännu ett av våra äventyr. Alltid var det något nytt på gång. Du satt aldrig stilla, alla minuter, timmar, dagar var lika viktiga. Det var som att du visste som om du kände det på dig att verkligheten skulle komma ikapp oss mycket tidigare än beräknat.Jag hade fått en kamera, det var därför vi var ute. Vi frysa tiden, spara den och lägga undan till senare. Som vanligt var det du som tog initiativet och var ivrig att komma iväg för att testa kameran.Det var då vi tog bilden med de klarblåa ögonen.
Detta var  sista gången jag såg dig. Det var som att han visste. Visste att det var viktigt att dokumentera, att spara vår tid tillsammans till senare, att jag skulle behöva dem senare.

När jag fick beskedet om att det onda hade inträffat, de som vi så länge försökt fly från hade kommit ikapp oss frös jag till is. Jag hade gåshud ända in i benmärgen.Dennis var sjuk, både han och jag visste om det men det var ingenting vi pratade om. Det var det onda som vi hoppades kunde skrämmas iväg.Det onda som vi räknat med  skulle komma att drabba oss långt senare. Men dagen kom. Precis som jag visste att den skulle göra men alldeles för fort och alldeles för tidigt.Det enda jag hade kvar och fortfarande har kvar förutom minnena är fotografiet vi tog den där dagen, fotografiet med de glittrande isblå ögonen.

Silvrigt pärlemoskimmer

En reflektion på väggen

En halskedja mot ett benvitt nyckelben

Vilken dröm

Att få sitta där i i din halsgrop och dingla med benen & hålla ditt hjärta av silver tätt intill kroppen.

Äntligen har min ensamhetsångest släppt!

Solen skiner in på mig genom burspråksfönstren, lägenheten är tom tom tom, jag dricker mitt morgon kaffe, målar tånaglarna och har musik på högsta volym.

Kan det bli bättre än så här? Tassa runt barfota på det sol värmda golvet och bara vara, bara finnas och göra precis vad jag vill.

... till skolan..."samma" novell för andra. Som vanligt var jag sen med att lämna in, det komiska den här gången var att jag faktiskt var klar med novellen (i tid tro det eller ej) , jag lämnade bara inte in den (ja jag vet, korkat!) Det mest komiska i hela historien eller snarare mest typiska är att när jag väl tog mig i kragen och skulle skicka in novellen var den spårlöst försvunnen från min dator. summan av kardemumman så sitter jag här och skriver igen och försöker komma ihår vad jag skrev från början. Jag är långt ifrån klar men det hade varit kul med lite komentarer om det jag skrivit hitills...så jag vet om jag är på rätt spår eller inte (Y)

Här kommer alltså början på min novell:

Jag vänder upp och ner på lådan så att innehållet sprids framför mig på golvet.

Minnen, det är precis vad lådan innehåller, saker som jag varken vill eller kan glömma.

Jag får inte längre en klump i halsen, det bränner heller inte heller bakom ögonlocken varje gång jag påminns, kanske har jag lärt mig att leva med det som hände? Antagligen har även dessa känslor sakta men säkert bedövats och blivit svåråtkomliga.

Det blåser till från det öppna fönstret i min lilla lägenhet och fotografierna som ligger framför mig på golvet blåser iväg åt olika håll i rummet. Det enda som ligger kvar är bilden på dig.

Jag tar upp fotografiet, stänger fönstret och går sedan och sätter mig tillrätta i en fåtölj. En sorgsenhet sprider sig i hela kroppen och klumpen i magen kommer tillbaka när jag ser de underbart klarblåa ögonen på bilden.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg dig, hur många år som än passerat är bilden lika klar.

Det var på bryggan vid sjön nedanför vårat nyköpta hus.

Det var högsommar, kläderna satt som blöta disktrasor mot kroppen, värmen var tryckande.

Jag tog på mig badkläder och tog grusvägen ner för kullen från vårat hus ner till sjön.

Gräsplätten ovanför den lilla sandstranden, så liten att den knappt är värd att kallas sandstrand var fullproppad av svettiga soldyrkare och barnfamiljer. Jag fick sicksacka mellan de små filtlägren för att komma ner till bryggan där barnen trängdes och tävlade om vem som kunde skvätta mest när de hoppade i . Samtidigt som någons förälder stod en bit längre bort och skrek att de skulle ta det lugnt.

Där mitt i allt kaos stod du och tre andra killar men det var bara dig jag såg.

det enda jag kunde se var glittrande ögon, solbränd hud och ett stort leende innan allt blev mörkt, blött och kallt, jag hade fått en knuff och fallit pladask.

Det första jag såg när jag chockat kom upp till ytan var en utsträckt hand, jag tittade förundrat på handen innan jag vaknade till och tittade upp och såg att det var han, han med dom isblå ögonen som sträckte ut handen för att hjälpa mig upp på bryggan igen, samtidigt passade han på att presentera.

Istället för att ta hjälp av honom att komma upp tog jag tag i hans hand och drog tag allt vad jag hade så att även han plumsade i vattnet. Förvånat tog han sig upp till ytan.

Jag har äntligen fått klarttecken från tannzania!

Är alldeles till mig, det ska bli hur spännande som hellst. Enda problemet nu (förutom de faktum att jag kommer få aids,diare, malaria och maskar innanför huden samtidigt när jag är där dere ) är egentligen att få ihop alla pengar, dels till resan men också till vårat projekt.

Vi har fått reda på att vi antagligen kommer att få praktikplats på ett barnhem vilket jag ser mycket positivt på och det finns hur mycket möjligheter som hellst att göra något bra av det här. Nu gäller det bara att börja söka stipendier, fonder,sälja kakor,ha loppmarknader you name it, vi har ett jävla jobb framför oss men det är det värt!

Om inte annat kan jag ju gå in på BUX  och klicka ihop 60.000 till resan haha lite musarm har väll ingen dött av (hoppas jag)

Nu har pollen helvetet börjat igen.

Jag firade härom dagen två hela månader frisk vilket är den längsta perioden sen september förra året och vad händer? Jo det ska jag tala om, från ingenstans blir det vår och pollen halterna stiger till max och lika så min allergi!

Hela mitt huvud och min näsa är igentäppta och känns som två sprickfärdigaballonger och jag har sandpapper i halsen och jag är även tröttare än vanligt ( vilket jag inte trodde var fysiskt möjligt, men tydligen är det de.)

Va skönt, nu har jag fått klaga lite, det känns i alla fall lite bättre än förut.

Det enda som fattas nu är lite ompyssling om medömkan...så snälla tyck lite synd om mig!!

Ja jag blir en riktig kille när jag är sjuk...jag vill gärna få allting att värka tio gånger värre än det egentligen är och hellst vill jag att alla ska tycka lika synd om mig som jag gör själv, klaga haha ja man kan väl lungt säga att klagandet är mitt liv när jag är sjuk... men vadå då något måste man ju göra för att fördriva tiden, och varför inte då klaga lite mer än vanligt, jag är ju faktiskt sjuk..eller ja allergisk.